Fyra dagar innan jul 1995 och förutsättningarna för skridskoåkning i Östergötlands skärgård verkar bra. Det har varit riktigt kallt i tre dagar och isen borde ha lagt sig även i skärgården. Jag ringer till en iskontakt på Stora Rimmö. Hans svar får mig att bryta ut i krigsdans i korridoren hemma;
- Det ligger änna ut till mäj!
Vidare ligger även Hålfjärden (dvs. öster om Yxnö). Trännöfjärden borde ha fin is. Två arbetskamrater skall med. Det skall bli en kall natt och på dagen -5 grader och blå himmel enligt Pohlman. Ingen annan skridskoåkare har varit där. Förutsättningarna är således perfekta med den där lilla underbara osäkerheten; skall det hålla eller inte?
Inget fel på entusiasmen när vi vid 7-tiden åker från Linköping. Det är fortfarande mörkt men på väg att ljusna. En timme senare åker vi sista biten fram till Kungshällsudden. Första blicken på isen. Snötäkt. Attans. Men det kanske är bra ändå. På med utrustningen och ner till isen. Längs kanten ligger blankis från vatten som kommit upp längs stranden. Vi går ut på den och pikar sedan på den snötäkta isen. Tunt!
Den uppeppade stämningen sjunker flera pinnhål. Skall det bli något åka av överhuvudtaget? Vi åker längs kanten. Plötsligt verkar den snötäkta isen mer hållbar. Vi åker ut på den och ut till ön utanför Kungshällsudden. Här blir det tunnare igen. Vi rundar ön genom att åka på blankisen längs kanten. När vi står på utsidan av ön går solen upp. Det är bedårande vackert. Blankisen skiner med lysande turkos färg. Tillbaka till bryggan vid Kungshällsudden. Rådslag.
Vi beslutar att åka längs kanten söderut. Vi är alla överens om att vi kommer att kunna åka på den en meter breda remsan till Lagnöströmmen. Där får vi vända, men det får duga för idag. När vi åker vidare märker vi här och var finns det tjockare is ute på fjärdarna med en liten kant ut till den tunnare isen. Där den tjockare isen finns slipper man åka ända in till den innersta delen av viken.
Runt några uddar och vi träffar på några fiskare. Dom är bekymrade. Isen är för tunn för att de skall våga sig ut och lägga nät. De står på tjockare is. Vi pekar att där ute är det tunt. Fiskaren med isbillen går några steg ut och hugger. Aldrig har jag sett någon hoppa så högt av förvåning när hans isbill slår igenom med lätthet. Våra vägar skiljs, de åker hem och vi vidare.
Vi passerar Herrborum och Torönsborg, två stora herresäten. Vid Torönsborg finns det flera pimplare. Snart passerar vi Uggelö naturreservat med de tre gravkorsen. Så är vi då framme vid Lagnöströmmen.
Lite förvånat märker vi att här är det trots allt isbelagt, men med den där tunna isen som vi inte vågar åka på. Till höger är det helt öppet. Jaha, det var det. Skall vi alltså vända nu? Klockan är bara halv tio. Jag ser plötsligt en möjlighet. Det går en spricka i isen över till andra stranden. Här har vatten trängt upp, blött ner snön och därefter frusit. Några hack talar om att isen är tjockare här. Jag provar och går ut. Med hack varje halvmeter smyger jag fram. Halvvägs ut ropar jag till dom andra att följa efter. Det går ju!
Vi är över på andra sidan! En helt ny värld öppnar sig för oss. Möjligheten att åka utåt Stora Rimmö. Vilken fantastisk isbro! Att den fanns här!
Vi åker vidare utåt. Passerar under träbron till Djursö, där det faktiskt höll längs stranden. Vidare utåt, fortfarande längs blankisen längs kanten. Vi har till slut Stora Rimmö på vänster sida. Det är is överallt. Stranden vänder söderut och vi också. När vi kommer runt och har en brygga i söderläge tar vi lunchfika i solskenet. Det är underbart. Vi pratar också om den fortsatta vägen och kommer överens om åka till Lergraven för att där vandra över Yxnö till Lagnöströmmen och ta vår vän isbron tillbaka.
Livet leker; vi är ute i skärgården och åker skridskor. Solen skiner från himlen, precis som Pohlman sagt. In i en vik. Japp, kant med tjockare is, ut på fjärden. OK, vi vänder ut från viken. Plötsligt knakar det överallt under mig. Jag fattar att denna isen kommer inte att bära mig. Bromsar, vänder, men det är för sent. Jag ligger i vattnet.
Magnus ropar:
- Andningen! Tänk på andningen!
Jag vet att man skall ta det lugnt och det är bra när någon hjälper till. Magnus kastar livlina. Det är bara två meter till iskanten, men jag ville ha lina.
Upp och ombyte. Får all behövlig hjälp. Till slut har jag torra kläder på kroppen och blöta i ryggan. Anders hjälper med att bära en del av de blöta kläderna.
Nu leder jag inte längre. Anders och Magnus turas om. Vi fortsätter söderut och isen blir bara bättre. Till slut har vi den där tjockare isen överallt och man kan relativt säkert åka ute på fjärdarna.
Lergraven nås och vi vandrar över Yxnö till Lagnöströmmen strax norr om vägbron. Här chansar vi först på att korsa strömmen men det är för tunt mitt på. Vi använder kanten. Vid ön är isen alldeles rutten med massor med småhål, men kanten håller bra. Längst norrut i Lagnöströmmen, där den är som smalast, kan man inte åka längs kanten utan vi får gå 500 meter över land fram till vår vän isbron, vilken vi passerar med försiktighet.
Sträckan från Lagnöströmmen till Kungshällsudden kändes som en transportsträcka. Jag känner mig ordentligt trött och kan inte riktigt hålla de andras tempo. Att plurra tar ordentligt på krafterna. Jag ledde på vägen ut och genade i en del småvikar. Nu åker jag i kön och när de andra följer spåren märker jag att det var ordentligt tunt på sina ställen. På ett ställe bildades en "hängmatta" när man åkte över. Den isen hade nog inte hållt att stå på en längre tid.
Vi tar en stårast och fyller på vätskeförrådet. Sedan åker vi vidare, sammanbitna mot Kungshällsudden. Det är mörkt när vi är framme. Det är dagen innan midvintersolståndet så dagsljuset kan inte vara kortare. När vi är framme tänker jag på vilket äventyr dagen varit, förtvivlan och förhoppningar om vartannat, en plurrning och ett fantastiskt vinterväder. Det var en bra dag att ta ledigt från jobbet på!